nu får du seriöst skärpa dig, du är nt dig själv längre, elr så är det bara det att jag har haft fel uppfattning om dig halva livet.
Jag orkar nt mer, jag skulle verkligen vilja berätta hur allt står t, och hur jag känner, men du är så j'kla upptagen av något annat hela tiden. kommer du ens ihåg mig?
jag hoppas att du som läser det här, om det nu är du tänker t lite, för jag saknar verkligen ditt gamla jag! alla minnen vi hade! men nu har du plötsligt förändrats, det gick för snabbt. och det värsta är nog att du nt ens fattar hur vi mår. utan du har helt plötsligt glömt bort oss, jag vet nt vrf jag skriver allt här, men jag tror att jag vill skriva av mig lite.
även om jag blir av m allt annars också...
du bara tar och tar och tar, man ska nt bara ta man ska ge också. och det känns som om vi just nu bara ger och ger och ger.
det är nt rätt, jag tycker det är synd eftersom jag älskar (älskade?) dig så mkt! jag fattar det verkligen nt, du har blivit helt blind! du fattar nog nt att vi har märkt det, att du dissar oss..



i miss you.